Olaus Stephani Bellinus





Född: ca 1515 i Uppsala-trakten

Död:
1618


Far:

Mor:


Familj [1] med: Gudelina Elofsdotter




Familj [2] med: Magdalena Larsdotter

Gift:
1596

Familj [3] med: Maria (Marit) NNdotter





Barn:
[1] Stephanus Olai Bellinus


[1] Antonius Olai Bellinus





Biografi:







































































Sist biskop i Västerås.

"född omkr. 1515, som troligast får antagas, i Upsala eller i närbelägna Bälinge församling, fordom Beling, och skref han sig sjelf Belin-Upsaliensis.
Det hade ock warit skamlöst af B. Rhyzelius, att till och med uppgifwa Kyrkoherden Stephanus Andreæ för hans fader, utan säker anledning. Att han då blifwit född oägta hindrar icke, då presterne, efter reformationen fingo ägta sina "forsior" eller hushållerskor, och barnen blefwo legitimerade.
Andre hafwa dock, icke eller utan anledning, uppgifwit Krista, fordom Krigesta, i Lundby socken, för Biskopens födelseort, och att namnet genom latinsk öfwersättning tillkommit. Men då han hade flere bröder både i Upland och Westmanland bosatte, kan möjligen deras härkomst eller namn leda sig ifrån båda ställena.

Såsom studerad och Magister har han warit K. Johans Hofpredikant, till dess han 1571 blef Kyrkoherde i Ockelbo af Gestrikland, hwarwid han 1577 antog den nya Liturgien.
1581 befordrades han till Pastoratet i Gefle och 27 Juli 1589 fick han Konungens fullmakt på Biskops-embetet i Westerås.
Blef ock s. å. 7 Sept. inwigd och smord af Ä.Bisk. Andreas i företrädarens närwaro. Nog tydligt wisa dessa befordringar, att han warit K. Johans man och han är äfwen i historien brännmärkt såsom den Catholska liturgiens anhängare.
Dock är det wisst, att han sedan fattat sundare öfwertygelse, ty redan straxt efter tillträdet i Westerås har han skriftligen hos Konungen supplicerat, att med de nya ceremoniers införande och bruk måtte upphöras; och det är antecknadt att en person, som war osäker för sin tro i Stockholm, fick tillflygt och befordran hos B. Bellinus.
På Upsala möte 1593 mötte honom ingen synnerlig förebråelse: han höll der ett långt tal om de ärender, som skulle afhandlas, uppmanade till enighet och förtroende och enligt det, hwartill han med beslutets underskrift förbundit sig, sökte han ock sedan med alfwar hämma och afskaffa de papistiska kyrkobruk, som i stiftet blifwit införda. Bewis derpå finnas ock i några få ännu behållna Consistorii-protocoller.
Att han 31 Dec. 1592 i Slottscapellet höll en tröstepredikan öfwer K. Johans död, och att han, efter befallning, krönte K. Sigismund 1594, kan icke skäligen läggas honom till last.
Swårare både för hans rykte och sinneslugn war det, att han 1598 och följ. år inwecklades i det buller, som för oenigheten emellan Hertigen och Konungen uppkom i Dalarne. Dock kan icke bewisas, att han derwid förgått sig emot sin embetspligt, twertom talade och skref han för laglig öfwerhet, uppmanade till frid och enighet och wederlade de misstankar, som woro fattade om honom. Endast synes han hafwa saknat den klokhet och det mod, som i så kritiska omständigheter warit nödige.
Länge uppkommo nya ledsamheter för honom, både af herrar och allmoge, till och med af prester, så att en lagligen bestraffad och hämdgirig Kyrkoherde anklagade honom hos K. Carl för trolösa stämplingar hwilket troddes, och hade den påföljd, att Biskopen på Örebro riksdag 1606 blef alldeles skiljd ifrån embetet, och en annan i hans ställe tillsatt.
(Den på samma Riksdag efter Bellinus tillsatte war Mag. Nicolaus P. Strengnensis, en af Hertigens skyddlingar under kon. Johans förföljelse af nya Liturgiens motståndare. Han hade en tid warit Pastor i Mellösa, men nu Superintendent i Calmar, till någon del ännu sorterande under Biskopen i Linköping. Ehuru med saken så skyndades, att Bellinus säges flyttat utur Biskopshuset till sin egen gård i staden, kom dock icke den utnämnde att tillträda, emedan han sjuknade och dog inom tre månader.)
Denne blef kort derpå död, och då Bellini sak blef närmare skärskådad och någre gynnare intercederat för honom, lät Konungen sig blidkas, så att han återgaf honom Biskops-embetet 6 weckor efter afsättningen.

Sedan lefde han i ro och skötte sitt kall, som kunde begäras af en så åldrig man. Han war af ett fromt sinne, med owanlig helsa och kroppskrafter. Bewistade alla riksdagar, äfwen 1616 i Stockholm, och deltog i dess förhandlingar. Höll många prestmöten, war ofta sjelf sin notarius, och både fullmakter och andra bref wittnade länge om hans förmåga att expediera tidigt om morgnarne. I många församlingar finnas spår af hans visitationer, och ännu på sista året gjorde han en widlöftig resa i Dalarne, men afled några månader derefter, wårtiden 1618 på sitt 103 ålders år.

Begr. i Domkyrkan uti egen graf.
(Ett porträtt af honom har funnits hos Hülpherska slägten i Westerås, med anteckning: depictus ætatis suæ 73 A:o 1588. Declar. Episc. 1589. Obiit 1619 æt. 104.)



Källa: [Muncktell: WSH;]